Java

Donald var bäst idag. Eller ja tills vi kom tillbaka till stallet. Jag var i alla fall och hämtade honom i hagen, han kom och det gick jättelätt att fånga honom trots att han var utan grimma. Han följde snällt efter och inga problem med att stanna vid grinden, som han gjort ibland, utan han traskar så snällt ut. Även hur snäll som helst vid stalldörren där han också har stannat innan. Men han var jättesnäll och hur fin som helst.

Red lite i paddocken och red verkligen igenom honom, han var mycket mer sammarbetsvillig idag mot vad han brukar vara och han tjafsade inte alls lika mycket som han brukar. Visst, han gjorde det när det verkligen gjorde ont, men inte annars. Och han bjöd verkligen nedåt. Så jag var helnöjd med ridpasset.

Skulle sedan plocka undan några travbommar jag använt och han följde snällt efter utan att krångla det minsta. Lika nöjd och glad som jag. Sedan går jag tillbaka till stallet och då helt plötsligt så bara vägrar han att gå in genom stalldörren. Så jag fick stå där och försöka ända tills Sofie äntligen kom hem från jobbet och bara kunde gå bakom honom så traskar han snällt in som om han aldrig gjort något annat.

Så med den här lilla detaljen så förstörde han ju lite av mina underbara känslor som jag hade just då av en bra dag. Men man får då aldrig vara nöjd.