Det här med att gå vidare är inte alltid det lättaste. Jag är alltid sån att jag inte vill gå vidare. Kanske låter dumt, men jag vill aldrig släppa taget om saker och ting. Om vi tar Tino som ett exempel, hon åkte ifrån mig för exakt 4 veckor sedan. Jag tänker fortfarande extremt mycket på henne. Och saknar henne som bara den. Men jag märker att hon försvinner mer och mer ifrån mina tankar. Och det är det som skrämmer mig. Jag vill inte att hon ska försvinna. Det är väl därför man säger att tiden läker alla sår. För även om vi inte vill medje det så är det faktiskt sant. Däremot när man blir påmind om dessa saker så sköljer allting över en igen som en våg. Jag kände det speciellt när jag gick ut i stallet igen för att hjälpa pappa och upptäckte att jag hade glömt att plocka undan Tinos grejer som fortfarande fanns kvar. Det var verkligen tufft, då blev man liksom plötsligt påmind om allting igen och det kändes faktiskt riktigt jobbigt.
Jag har lite annat som jag försöker komma över mer än Tino men det blir jag påmind om alltför ofta. Därför har jag väldigt svårt att släppa taget. Och jag vet inte, det är som att jag fortfarande hoppas, jag vill inte inse fakta. Och när man blir påmind hela tiden så får man nytt hopp hela tiden. Man tror att allting är som vanligt. Men som sagt, tiden läker väl alla sår och jag hoppas att det händer i detta fall också faktiskt. I och för sig vill jag inte släppa taget. Jag vill inte gå vidare. Men jag inser att jag tillslut måste. Men snart inser väl jag också det förhoppningsvis.
